Funktionshindermuntrationer

Har ditt funktionshinder försatt dig i dråpliga situationer som du har skrattat åt i efterhand? Gör då som Ann Foxgold - skicka oss din berättelse så får fler dela den.

Av Ann Foxgold

Större delen av mitt liv har jag haft diagnosen "stressrelaterad ångest/depression". Det medför att om jag blir sjuk på något annat sätt, psykiska besvär undantagna, tvingas jag att bevisa det. Det har fått till följd att jag för närvarande har fler bevisade sjukdomar än jag kan räkna och jag tycker att det får räcka nu.

En verkligt handikappande sjukdom är fibromyalgi. Vissa delar min kropp ger plötsligt upp och jag hamnar i en hjälplös, högljutt svärande hög på golvet, som skrämmer slag på hunden och katterna. Några av dessa tillfällen har i efterhand blivit föremål för väldigt mycket skämtande och skrattande inom min familj.

En gång satt jag vid datorn mitt i natten (många nätter kommer sömn överhuvudtaget inte i fråga) och jag hörde ett åskoväder närma sig. Utan att tänka på att datorn är skyddad mot spänningsfall gick jag ner på mina värkande knän för att försöka ta kontakten ur vägguttaget. Av någon anledning tänkte jag heller inte på att mina fingrar knappt ens duger till att hålla i saker.

När jag till slut ändå lyckades få ut kontakten så påminde mina knän mig om att jag egentligen inte kan stå på alla fyra. Samtidigt lade armbågarna också av så jag dunkade ansiktet rätt ner i hundkorgen. Jag kanske inte sa att hunden sover under datorbordet?

Hur som helst - jag ropade på min man. Ingenting hände.
Kanske för att min röst effektivt dämpades av de håriga filtarna i hundkorgen.
Jag ropade på mina barn, Alla fyra i tur och ordning. Men ingenting hände.
Ingenting annat än att hunden kom och satte sig mitt emot mig. Ibland slickade han mig medkännande i nacken.
Efter ett tag kom vår trebenta katt och lade sig alldeles intill mitt öra och somnade.

Så småningom drog åskovädret in över oss med dunder och brak och jag hörde min yngsta dotter springa in i mitt rum. Hon skrek när jag inte var där.
Sedan hörde jag min man komma ner för trappan.
"Vad håller du på med?" var allt han sa.
Tänk - där låg jag som en död padda på mage trodde jag att det var fullkomligt uppenbart vad jag höll på med.
"Jag mäter hundkorgen" svarade jag.

Peter Anderson-Pope, 2005.10.04